| Associerings- och partnerskapsavtalen utgör ramen för förbindelserna mellan tredjeländerna och EU:s medlemsstater. När EU ingår avtal med ett tredjeland krävs det att Europaparlamentet ger sitt godkännande för att avtalet skall kunna ratificeras och träda i kraft.
Associeringsavtalen syftar i allmänhet till att främja den politiska dialogen och det ekonomiska samarbetet mellan parterna, men ofta syftar de även till att stegvis skapa ett frihandelsområde för vissa industri- och jordbruksprodukter, och att samtidigt främja en hållbar utveckling. Avtalen kan även innehålla bestämmelser om säkerhet, fri rörlighet för personer, illegal invandring och bekämpning av organiserad brottslighet. Samarbetet underlättas inom så varierande områden som privata investeringar, forskningsprogram och miljöskydd. Kulturellt och socialt utbyte bidrar också till en bredare dialog mellan medborgarna i två olika geografiska områden.
På Europaparlamentets begäran innehåller dessa avtal sedan några år tillbaka klausuler om de mänskliga rättigheterna, och avtalen kan hävas om dessa klausuler inte respekteras. Genom åren har parlamentet använt detta påtryckningsmedel för att få vissa tredjeländer att göra trovärdiga åtaganden i fråga om en bättre respekt för de mänskliga rättigheterna. Under 1980- och 1990-talet lyckades parlamentet skjuta upp ingåendet av avtal eller protokoll med länder såsom Israel, Turkiet, Syrien eller Marocko.
Bättre förbindelser med Medelhavsländerna
Under valperioden 1999-2004 godkände parlamentet ett flertal Europa-Medelhavsavtal om associering med Egypten (2001), Algeriet (2002) och Libanon (2003). Dessa avtal ingicks i enlighet med Barcelonaförklaringen från 1995, som avsåg att förbättra förbindelserna mellan EU och Medelhavsländerna. Syftet med avtalen är att bidra till fred och säkerhet, och att främja handelsförbindelserna och den politiska dialogen med regionen.
Europaparlamentet godkände avtalet med Egypten efter mer än sex års förhandlingar mellan parterna. Avtalen täcker en rad omfattande områden som påverkar medborgarna direkt, såsom utbildning, forskning och teknik, miljö, industri, finansiella tjänster, jordbruk och fiske, telekommunikation, energi, transport, turism, penningtvätt, bekämpning av narkotika och terrorism, samt konsumentskydd.
Fem års förhandlingar krävdes för att komma fram till ett associeringsavtal med Algeriet. Ett av de viktigaste särdragen i detta avtal är att det syftar till att förbättra samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, vilket får mycket konkreta konsekvenser för medborgarna. I fråga om rörlighet för personer har parterna åtagit sig att förenkla och skynda på förfarandena för att utfärda visum. Samarbetet avser också bekämpning av organiserad brottslighet, penningtvätt, rasism och främlingsfientlighet, narkotika, terrorism samt illegal invandring.
Parlamentet gav sitt samtycke till avtalet med Libanon efter sju års förhandlingar. En viktig del i detta avtal är att man under en tolvårsperiod stegvis skall upprätta ett frihandelsområde för jordbruks- och industriprodukter. Andra bestämmelser rör exempelvis etableringsrätt, konkurrens, kapitalrörelser, skydd av immateriella rättigheter och offentliga upphandlingar.
Ett strategiskt avtal för Latinamerika
Då Europaparlamentet 2003 gav grönt ljus för associeringsavtalet med Chile godkände det även en strategisk associering mellan EU och Latinamerika, såsom det hade föreslagit i en resolution från 2001. Avtalet består av tre pelare: politisk dialog, handel och samarbete. De politiska bestämmelserna i avtalet handlar om de utmaningar som globaliseringen innebär, kampen mot terrorism och respekten för de mänskliga rättigheterna. I fråga om handel föreskriver avtalet en sänkning av tullavgifterna, som går utöver de krav som Världshandelsorganisationen ställer, bland annat när det gäller avreglering av import av industri- och jordbruksprodukter från Chile. Slutligen avser samarbetsbestämmelserna kampen mot illegal invandring och fattigdom, samt miljöfrågor.
|
