I detta faktablad förklaras hur det första steget mot europeisk integration togs genom Parisfördraget, och hur Romfördragen utvidgade dess grundvalar genom upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Det belyses hur dessa fördrag förde fram idén om en gemensam framtid, med en beskrivning av de centrala målen, huvudprinciperna och den institutionella utveckling som tog sin början i efterdyningarna av andra världskriget.

Bakgrund

Efter de katastrofala följderna av andra världskriget och det ständiga hotet om en konfrontation mellan öst och väst blev en försoning mellan Frankrike och Tyskland en avgörande fråga. När de sex grundande medlemsstaterna (Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland) beslutade att förena sin kol- och stålindustri genom Parisfördraget från 1951 togs det första steget mot en europeisk integration. Genom Romfördragen från 1957 utvidgades grunderna för denna integration, samtidigt som gemenskapernas ekonomiska och institutionella ramar vidareutvecklades.

Rättslig grund

  • Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget eller Parisfördraget): genom detta fördrag, som undertecknades den 18 april 1951 och trädde i kraft den 23 juli 1952, inrättades Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och gemensamma institutioner inrättades, däribland ”Höga myndigheten”, den parlamentariska församlingen, ministerrådet, domstolen och en rådgivande kommitté. I artikel 97 föreskrevs att fördraget skulle upphöra att gälla efter 50 år, vilket också skedde den 23 juli 2002.
  • Fördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), även kallade Romfördragen: genom dessa fördrag, som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958, inrättades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). I artikel 240 i EEG-fördraget och artikel 208 i Euratomfördraget föreskrevs uttryckligen att båda fördragen skulle ingås för obegränsad tid.
  • Målen

    • Upprättandet av EKSG var enligt grundarnas uttalade önskan bara första steget på vägen mot en ”europeisk federation”. Den gemensamma kol- och stålmarknaden skulle göra det möjligt att skapa en samarbetsform som gradvis kunde utökas till andra ekonomiska sektorer, för att till slut utmynna i ett politiskt förenat Europa.
    • EEG hade som mål att skapa en gemensam marknad grundad på fri rörlighet på fyra områden (varor, personer, kapital och tjänster).
    • Syftet med Euratom var att samordna leveranserna av klyvbart material och de forskningsprogram om en fredlig användning av kärnkraft som medlemsstaterna redan inlett eller var på väg att inleda.
    • Ingresserna i de tre fördragen avslöjar att tanken bakom upprättandet av gemenskaperna var densamma, nämligen en övertygelse om att de europeiska länderna måste samarbeta för att skapa en gemensam framtid, eftersom de endast på detta sätt kunde ta kontrollen över sitt öde.
    • De viktigaste principerna för Europeiska gemenskaperna och dess utveckling

      A. Den europeiska integrationens ursprung

      Europeiska gemenskaperna (EKSG, EEG och Euratom) var resultatet av en långsam utveckling av Europatanken, direkt kopplad till de händelser som hade skakat kontinenten. Efter andra världskriget behövde de strategiska industrierna, särskilt stålindustrin, omorganiseras. Europas framtid hotades av en konfrontation mellan öst och väst och var beroende av en försoning mellan Frankrike och Tyskland.

      Den appell som Frankrikes utrikesminister, Robert Schuman, lanserade den 9 maj 1950 kan ses som startpunkten för det gemensamma Europa. Valet av kol och stål var på den tiden ytterst symboliskt. I början av 1950-talet var nämligen kol- och stålindustrierna nyckelindustrier och själva basen för ländernas styrka. Utöver de uppenbara ekonomiska intressena skulle sammanslagningen av de franska och tyska resurserna, som kompletterade varandra, markera slutet på fiendskapen mellan de båda länderna. Den 9 maj 1950 förklarade Robert Schuman följande: ”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.” Det var på grundval av denna princip som Frankrike, Italien, Tyskland och Beneluxländerna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) undertecknade Parisfördraget, som i huvudsak garanterar följande:

      • Fri rörlighet för varor och fritt tillträde till produktionskällorna.
      • Ständig övervakning av marknaden för att undvika störningar som kan göra det nödvändigt att införa produktionskvoter.
      • Respekt för konkurrensreglerna och pristransparensen.
      • Stöd till modernisering och omställning av kol- och stålsektorerna.
      • B. Från EFG till Romfördragen

        Efter att Parisfördraget hade undertecknats, och trots att Frankrike motsatte sig att Tyskland skulle få bygga upp en ny nationell armé, lade René Pleven fram ett förslag om att bilda en Europaarmé. Detta ledde till 1952 års förhandlingar om Europeiska försvarsgemenskapen (EFG), som var tänkt att följas av en politisk gemenskap (EPG). Båda projekten övergavs dock sedan den franska nationalförsamlingen den 30 augusti 1954 vägrade att godkänna EFG-fördraget.

        Försöken att gjuta nytt liv i den europeiska integrationen efter misslyckandet med EFG tog formen av konkreta förslag vid Messinakonferensen (juni 1955) om en tullunion och atomenergi. Detta utmynnade i undertecknandet av EEG-fördraget och Euratomfördraget.

        C. Den gemensamma marknaden och den gemensamma politiken

        Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget eller Romfördraget) innehöll bestämmelser om att

        • avskaffa tullarna mellan medlemsstaterna,
        • fastställa en gemensam yttre tulltaxa,
        • införa en gemensam jordbruks- respektive transportpolitik,
        • skapa en europeisk socialfond,
        • upprätta en europeisk investeringsbank,
        • utveckla närmare förbindelser mellan medlemsstaterna.
        • För att genomföra dessa målsättningar fastställdes i EEG-fördraget vägledande principer och fasta ramar för gemenskapsinstitutionernas lagstiftande arbete. Detta omfattade gemensamma politikområden, såsom den gemensamma jordbrukspolitiken (artiklarna 38–43), transportpolitiken (artiklarna 74–75) och den gemensamma handelspolitiken (artiklarna 110–113). Syftet med den gemensamma marknaden var att garantera fri rörlighet för varor och produktionsfaktorernas rörlighet (fri rörlighet för arbetstagare och företag, frihet att tillhandahålla tjänster och fria kapitalrörelser).

          Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) omfattade ursprungligen mycket ambitiösa mål, bland annat ”en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna”. På grund av kärnenergisektorns komplexa och känsliga natur, som berör medlemsstaternas vitala intressen (försvar och nationellt självbestämmande), blev man dock tvungen att begränsa Euratomfördragets ambitioner.

          D. Gemenskapernas institutionella utveckling

          Konventionen om vissa gemensamma institutioner, som undertecknades och trädde i kraft samtidigt som Romfördragen, innehöll bestämmelser om att den parlamentariska församlingen och domstolen skulle vara gemensamma för de tre gemenskaperna. Processen för en sammanslagning av institutionerna slutfördes genom fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna av den 8 april 1965, det så kallade fusionsfördraget.

          Från och med nu kom EEG att spela en huvudroll i förhållande till de mer sektoriellt inriktade gemenskaperna EKSG och Euratom. Detta innebar en seger över de sektoriella organisationerna för det allmänt inriktade EEG-systemet och ett befästande av dess institutioner.

          Europaparlamentets roll

          Genom Parisfördraget inrättades en gemensam församling som en av EKSG:s institutioner. I konventionen om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna, som undertecknades parallellt med Romfördragen, föreskrevs dessutom en gemensam parlamentarisk församling och domstol för gemenskaperna, något som bidrog till att Europeiska gemenskapernas institutionella ramar gradvis blev mer enhetliga.

          Detta faktablad har utarbetats av Europaparlamentets utredningsavdelning för rättsliga frågor, medborgerliga fri- och rättigheter samt institutionella frågor. Mer information finns på webbplatsen för utskottet för konstitutionella frågor.

           

          Mariusz Maciejewski